Vad är en människa? Vad är ett anständigt liv? Hur blir man stark om man är svag? Och varför hamnar några där nere eller vid sidan av? När andra aldrig har en repa i sin rustning? Och vem har rätt att döma över andras liv, hur tungt och fyllt av sorg det än tycks vara? Och varför är det så svårt att ens stava till ordet solidaritet?
Ständiga frågor under mer än trettio års samtal med Alec, och jag tror aldrig jag träffat så mycket allvar och så mycket skratt i en och samma person. Hans charm var lika omfattande som hans kunskaper och jag blev alltid glad och upplyst i hans sällskap. Och med sitt brinnande engagemang öppnade han en helt ny värld för mig. För ingen visste så mycket om droger och beroende som Alec, och moralister och opportunister hukade bakom sina hårdare tag när Alec slog fast sin viktigaste tes: ”Det går inte att straffa bort en sjukdom!”
Därför startade Alec Basta, hans livsverk, ett socialt företag där missbrukare och kåkfarare skulle hitta en ny alternativ väg bort från brott och droger. Arbete skulle bryta utanförskap och social isolering. Genom arbete skulle självkänslan återerövras. För Basta och för sin livslånga kamp för samhällets marginaliserade utsågs Alec till hedersdoktor vid Lunds universitet. Jag minns hur stolt han var, men att det var hedern och inte doktorn som var det viktigaste för honom.
Jag tror Alec var en lycklig människa, i alla fall var han alltid på smittande gott humör. Och ständigt med nya idéer, mot nya mål. Ty allt var möjligt. Det var bara att sätta igång. Och orädd sökte han striden. Gänglig stod han högst på barrikaden, skarp och tuff i debatter, alltid på den svages, den sjukes, den fattiges, den ringaktades sida. Kompromisslös i sin syn på alla människors lika värde.
Själv tror jag aldrig att jag lyckades vinna en diskussion mot Alec, inte ens oavgjort, ty hans övertygelser var omöjliga att rubba. Och ständigt hittade han nya argument, alltid från vänster om orättvisor och klasskamp. Men revolutionen, den fick vänta. I alla fall i vårt land.
Annat då på Kuba som vi besökte tillsammans, Alec och jag. Castro hade just dött och en ny tid randades. Kanske skulle diktaturens bojor nu äntligen brytas. Vår guide var försiktigt optimistisk och hela turistbussen fylld av tvivlare på revolutionens välsignelse för det kubanska folket. Men längst där framme, vid chauffören, ställde sig Alec och förklarade, inte försvarade, Castros förtryck. Några applåder fick han dock inte.
Alecs sista år blev tungt, svårt att andas, svårt att gå. Men pojken gick aldrig ur honom och aldrig ett ord av klagan. Bara rosor och beröm till läkare och personal. Nu har den svenska sjukvården förlorat sin mest tacksamme patient. Och ett ljusare minne än Alecs är det få som lämnar efter sig.
Ständiga frågor under mer än trettio års samtal med Alec, och jag tror aldrig jag träffat så mycket allvar och så mycket skratt i en och samma person. Hans charm var lika omfattande som hans kunskaper och jag blev alltid glad och upplyst i hans sällskap. Och med sitt brinnande engagemang öppnade han en helt ny värld för mig. För ingen visste så mycket om droger och beroende som Alec, och moralister och opportunister hukade bakom sina hårdare tag när Alec slog fast sin viktigaste tes: ”Det går inte att straffa bort en sjukdom!”
Därför startade Alec Basta, hans livsverk, ett socialt företag där missbrukare och kåkfarare skulle hitta en ny alternativ väg bort från brott och droger. Arbete skulle bryta utanförskap och social isolering. Genom arbete skulle självkänslan återerövras. För Basta och för sin livslånga kamp för samhällets marginaliserade utsågs Alec till hedersdoktor vid Lunds universitet. Jag minns hur stolt han var, men att det var hedern och inte doktorn som var det viktigaste för honom.
Jag tror Alec var en lycklig människa, i alla fall var han alltid på smittande gott humör. Och ständigt med nya idéer, mot nya mål. Ty allt var möjligt. Det var bara att sätta igång. Och orädd sökte han striden. Gänglig stod han högst på barrikaden, skarp och tuff i debatter, alltid på den svages, den sjukes, den fattiges, den ringaktades sida. Kompromisslös i sin syn på alla människors lika värde.
Själv tror jag aldrig att jag lyckades vinna en diskussion mot Alec, inte ens oavgjort, ty hans övertygelser var omöjliga att rubba. Och ständigt hittade han nya argument, alltid från vänster om orättvisor och klasskamp. Men revolutionen, den fick vänta. I alla fall i vårt land.
Annat då på Kuba som vi besökte tillsammans, Alec och jag. Castro hade just dött och en ny tid randades. Kanske skulle diktaturens bojor nu äntligen brytas. Vår guide var försiktigt optimistisk och hela turistbussen fylld av tvivlare på revolutionens välsignelse för det kubanska folket. Men längst där framme, vid chauffören, ställde sig Alec och förklarade, inte försvarade, Castros förtryck. Några applåder fick han dock inte.
Alecs sista år blev tungt, svårt att andas, svårt att gå. Men pojken gick aldrig ur honom och aldrig ett ord av klagan. Bara rosor och beröm till läkare och personal. Nu har den svenska sjukvården förlorat sin mest tacksamme patient. Och ett ljusare minne än Alecs är det få som lämnar efter sig.
